Hittills idag har jag varit så duktig att jag är alldeles förvånad över mig själv, liksom min familj. Det är så-allvarlig-chock-att-man-knappt-kan-återhämta-sig-från-den-varning på det här alltså. Jag har gått ut med soporna, övat på pianot, börjat städa mitt rum (!!!) och nu sitter jag med kemiboken för att göra nästa veckas läxa medan jag väntar på att köra ett spinningpass till förmån för Barncancerfonden. Det är knappt man kan räkna alla duktighetspoäng jag har tjänat in hittills. (Ja, om man bortser från att jag sitter och bloggar nu istället för att läsa kemin, men det räknas inte.) jag menar, JAG, STÄDA. Det har inte hänt på typ tre år. Mitt skrivbord har inte varit så här rent sedan vi flyttade in, för drygt tre år sedan. Det känns ovant, men som mamma sa: "det gör ju inget, för det dröjer ju inte länge innan det är lika stökigt igen". Det känns bra. Jag har tyvärr ingen bild på det nu, men det är ju roligare att lägga upp en bild när hela rummet är städat (resten av rummet har fått bli kaos för att jag ska kunna börja städa, men det är en annan historia).

Nej, nu ska jag ta tag i kemin så jag har den klar och slipper göra den på hemstudiedagarna. Har ändå så mycket jag måste göra då, så en sak mindre skulle vara skönt.