Nu har jag äntligen fått över bilderna från mobilen utan krångel. Skönt, jag var "lite" rädd där ett tag. Men sen pluggade jag i mobilen i datorn utan att tänka efter (eftersom den behövde ladda och jag inte orkade kräla på golvet vid ett uttag för att vänta på att Casper ska ringa), så då fick jag över bilderna. Så nu tänkte jag börja skriva om Paris. Jag tar en dag i taget, det blir för mycket att skriva om alla dagar samtidigt.

 

Eftersom det var min födelsedag väckte min familj (och Frall, som hade sovit över) mig med sång och firande på sängen. När det är ens födelsedag brukar man ju alltid vakna tidigare av ren spänning, men jag fick min mens kvällen innan så jag hade legat vaken en och en halv timme på natten för att magen krampade, så jag SOV faktiskt när de kom och sjöng. Måste nog vara första gången någonsin det händer mig. Det var ett väldigt fint firande i alla fall, om än lite tidigt. Men jag, mamma och Frall hade ju ett tåg att passa. Ett tåg som blev en dryg halvtimme försenat (mrhmrmhrmh SJ...). Sen satt vi på det där tåget tillsammans med ett tjejfotbollslag från Nacka i ungefär fyra timmar ner till Kastrup. Där hann vi precis kasta i oss lite soppa, sedan var det raka vägen på planet till Paris. Måste säga att Air France hade väldigt sur personal på den flighten. Den enda som gjorde det bättre var en väldigt trevlig man som såg precis ut som Nigel i Djävulen bär Prada (ni vet, han som är Miranda Priestleys assistent).

 

Efter en timme och femtio minuter kom vi fram till Charles de Gaulle, och då var det ytterligare trekvart med RER (typ snabbtåg/pendel) in till Paris. Vi checkade in på hotellet (väldigt smalt och vääääldigt lång trappa) och gick direkt ut för att strosa omkring lite och äta middag. Vi bodde i ett väldigt mysigt område som heter Beaubourg/Les Halles. Vi gick omkring, kollade lite i en ganska så underbar vintagebutik och letade sedan upp en vegetarisk restaurang som mamma hade varit på tidigare. Väldigt god mat, och deras mangopudding smakade precis som den filippinska mangon. Gissa vem som var glad. Efter middagen var vi så trötta så vi däckade på hotellet vid elva, till ljudet av fotbollsfans som tittade på matchen PSG-Barca. Det var extremt lyhört, så det kändes nästan som att de var inne i rummet, trots att vi bodde på sjätte våningen. Det gick att sova i alla fall.

 

Ååh, vad skönt! Mobilen är helt återställd till normalt läge, skön träning gjord och lunch äten. Den här dagen har bara blivit bättre. Nu ska jag och duschen ha ett litet rendez-vous, sen ska jag nog dra med mig ner på stan och köpa lite nyttigheter för själen. Tycker jag är värd lite godis nu när jag har genomlevt detta känslomässiga trauma och dessutom tränat. Och Märtsoni är skyldig mig pengar också. Som sagt, det blir bara bättre och bättre.

 

Bara därför ska jag bjuda på lite mer låtar. Jag var ovanligt sen med att skaffa spotify (laddade ner det för några veckor sedan), men det tar jag igen nu. På spotify kan man nämligen hitta alla Nirvanas inspelningar, så jag har mycket att lyssna igenom. Tyvärr har jag fastnat på MTV Unplugged just nu, den är så jäkla underbar! Funderar också på att beställa hem några av deras liveinspelningar från cdon, det är lite närmare än bara albumet i alla fall. Men bara därför kommer två andra låtar här. En från Courtney Love (Kurt Cobains fru) som jag har fastnat för och en av Maria Mena, som var på Skavlan igår (och som jag också fastnade för). Ja, jag vet att jag har blandad musiksmak. Och då har vi inte ens kommit till den andra extremsidan. Ska ta fram lite andra låtar ur en helt annan genre som jag gillar någon gång.

 

 

 

 

Här skiner solen från en klarblå himmel, så jag och mamma ska gå ut och promenera igen. Pappa kom hem i natt, men han stack ut på golfbanan imorse, så jag och mamma är ensamma igen. Min j*dra huvudvärk vägrar släppa, så mamma tyckte att jag skulle gå ut och gå istället för träningen i eftermiddag. Det får vi se ur det blir. Jag är bara så trött på att ha ont i huvudet, men pappa skulle känna lite på nacken (det kan tydligen ha med huvudvärk att göra, det borde han veta eftersom han är naprapat) och då kanske det blir bättre (hoppas, hoppas, hoppas).

Nu äntligen tidsinställer jag ett inlägg i "Ur Lisas bokhylla". Håll utkik här vid tvåtiden! :)

Idag är det två veckor sedan en av mina skolkompisar gick bort. Hon drabbades av akut sjukdom, och hennes liv gick inte att rädda. Dagarna efter händelsen kommer jag aldrig glömma, det var både fint och hemskt på samma gång. Alla blev plötsligt så tajta, och medvetna om vad det är som verkligen betyder något, nämligen familj och vänner. Alla blev medvetna om hur viktigt det är att låta de man tycker om veta det, för helt plötsligt kan det vara så att de inte hör.

Det viktigaste jag har lärt mig av det här är att värna om de man älskar och låta de veta det. Helt plötsligt kan allt förändras.