Hej!

Jag befinner mig fortfarande i chock, kan fortfarande inte fatta vad som har hänt. Tro nu inte att jag har någon i min närhet som är drabbad. Det har jag inte, men jag är chockad ändå. 85 personer. Hur kan en enda människa (eller flera, det vet de ju inte än) hålla på och skjuta folk i flera timmar, och lyckas döda 85 personer? Sånt ska inte kunna hända. Det går inte att förklara vilken avsky jag och säkert flera andra med mig känner mot den person som har gjort det här. Och tänk om det är flera? Den norska polisen har ju anhållit en man, men tänk om det är flera? Tänk om någon fortfarande går fri, och kanske planerar ett nytt attentat? (Gode gud, låt det inte vara så.) Tänk om det kanske inte ens var han som gjorde det? Jag kan inte föreställa mig hur det är för hans advokat. Tänk att behöva försvara någon som är misstänkt för det här fruktansvärda brottet. Man har ju dock inte kunnat bevisa att det var han (enligt vad jag har hört), men det är ju högst troligt att det var han. Tänk att behöva försöka frige en man som troligtvis har dödat nästan 100 människor. Jag skulle aldrig kunna göra det.

Ordet Utöya utlöser en speciell känsla hos mig, som inte riktigt går att förklara. Hela jag är i chock (som jag har upprepat några gånger i det här inlägget). Jag förstår inte hur de stora bloggerskorna klarar av att skriva om vanliga, triviala saker när något sånt här har hänt. Men jag antar att det på ett sätt är deras jobb, så de kanske måste klara av det. Jag vet inte.

Det känns inte så viktigt att skriva om vad jag har gjort idag, jag skriver och berättar om det imorgon. Annars kanske jag skriver lite senare ikväll, när jag har blivit lite gladare till sinnes.

Nej, nu ska jag försöka tänka på något annat, och bli lite gladare.

Ha det bra, och ta hand om varandra! :)